Från barnhemsbarn till minister och ambassadör

Lennart Bodström

 

 

http://www.ingenjorshistoria.se/area/tco/lennart-bodstrom

 

 

http://www.stockholmsposten.se/index.php/allmant/243-lennartbodstroem

Lennart Bodström i exklusiv intervju om sitt ubåtstvivel och sina memoarer

Skapad den onsdag, 20 augusti 2003

Lennart Bodström, utrikesminister under ubåtsjakterna på 1980-talet, intervjuas apropå sin memoarbok av Stockholmsposten om hur han över 20 år efteråt ser på huruvida några ubåtar egentligen inkräktade på svenskt vatten. Lennart Bodström fick liksom dagens ministrar utstå kritik för att han avvek från regeringens linje. Då gällde det ubåtsfrågan. Själv påstod han, och påstår än idag, att han inte gjorde det.

I sin bok ”Mitt i stormen” (Hjalmarsson & Högberg, 2001) beskriver Lennart Bodström hur han bodde under uppväxtåren: med farmor, farfar, faster och kusin i en mörk och fuktig liten källare i Strängnäs, dit solljuset aldrig nådde, och där farföräldrarna fick reumatism och Bodström själv tbc. Pengar till tidningar fanns inte: farmor läste löpsedlar på väg hem från städjobbet och refererade dessa vid hemkomsten.

Hemmet han tar emot mig i för att diskutera sina memoarer är en 195 kvadratmeter stor hörnlägenhet högst upp i ett hus vid Odenplan, där han sedan 1984 bott med sin fru. Fönstrena är mer än manshöga, det är högt i tak, det är balkong mot öster. Strängnäskällarens knapphändiga möblemang känns avlägset. Bokbeståndet är omfattande: åtminstone femton meter väggyta är fyllt från golv till tak med bokhyllor. Och då ser jag bara ett par av rummen. 

Det som hänt mellan Strängnäsåren och idag är att Lennart Bodström varit såväl SFS- som TCO-ordförande, därefter utrikesminister 1982–85, biståndsminister, utbildningsminister och till sist, före pensionen 1993, ambassadör i Norge. 

Han tittar förvånat på min medhavda 7-Eleven-kaffe när jag precis klivit på. 
”Men jag har ju kokat kaffe”, säger han och ser besviken ut. Jag hänvisar till hans bok, där det står att reportrars enda lojalitet ska vara gentemot läsarna. Men vi sätter oss i soffgruppen, och där står porslin och kaffebröd framdukat. Bodström trugar, och jag faller till föga. 7-Eleven-pappmuggen lyckas inte hålla mig från det blåblommiga porslin som utgör ännu en skarp kontrast till Strängnäs.

***

Jag förklarar bakgrunden till intresset för boken, som ju nu har två år på nacken och inte är helt aktuell: jag fick för mig att granska huruvida kungen kan utöva något inflytande under informationskonseljerna, vilka en slottsguide i somras påstod ägde rum var tredje vecka. Inte, tänkte jag, kan man väl bortse från kungens möjlighet att påverka regeringen om han hade så tät kontakt? Informationskonseljerna innebär ju att hela regeringen kommer till kungen på slottet. Visserligen var guidens uppgift om konseljernas frekvens fel; de ses bara tre till fyra gånger om året. Men ändå. 

Borde inte någon före detta regeringsledamot kunna leda mig vidare i mina efterforskningar? Någon som varit med under informationskonseljerna, men inte längre är medlem av regeringen och därmed inte behöver hålla tand för tunga? 

Så jag kontaktade första bästa före detta minister och konseljdeltagare jag kom att tänka på: Lennart Bodström, som jag brukar se promenerandes i mina kvarter. Jag fick först inte tag i honom, men gick och lånade hans memoarer på stadsbiblioteket. Inget om konseljerna nämns i boken, men inledningen om knappheten i Strängnäs griper tag i mig, och jag läser hela Mitt i stormen. Ubåtsavsnittet innehåller en del avslöjanden och pikanta detaljer. Jag letar efter reaktioner på boken, men hittar till min förvåning inga. Jag bestämmer mig för att försöka träffa Bodström för att höra vad som sades när boken kom, om inte publikt så åtminstone till honom personligen.

***

Efter att alltså ha förklarat denna bakgrund för Bodström sätter jag igång bandspelaren. Vi börjar med informationskonseljerna. Lennart Bodström, har det visat sig under läsningen, är sällsynt lämpad att diskutera författningsfrågor: han har licensierat i statskunskap och undervisat om just Sveriges författning på Uppsala Universitet. Och som inte bara socialdemokratisk minister, utan dessutom innehavare av gedigen arbetarklassbakgrund, borde han ha ett och annat att säga om hur väl konseljerna rimmar med den kungliga maktlöshet som grundlagens anda föreskriver. 

Bodström inleder med en liten beskrivning om hur informationskonseljerna fungerar: samtliga statsråd möter upp på slottet och var och en talar i ett par minuter om sitt område. Ibland händer det att kungen ställer någon kompletterande fråga, men det hela går fort. Det informationsutbyte mellan statschef och regering som regeringsformen föreskriver sker dessutom i form av mer enskilda besök och telefonsamtal då och då mellan kung och statsminister.

Hade kungen kunnat påverka regeringen under informationskonseljerna om han vore politiskt intresserad, vilket åtminstone jag har fått intrycket av att han inte är?
– Jag tror knappast det. Det är klart att han kan uttrycka sin mening, men det måste i så fall ske med allra största försiktighet. Kungens uppgift är ju att vara lojal mot regeringen; att företräda Sverige, att inte säga någonting annat. 

– Vi gick aldrig därifrån och sa att ”det var förskräckligt vad kungen försökte få igenom...”.

Min hypotes om att kungen inte är särskilt samhällsintresserad: stämmer den med ditt intryck av honom?
– Nej, det tror jag inte är riktigt. Vi reste under mina utrikesministerår i samma plan, ibland helt nära varandra. Under samtalen som då förekom märkte jag att kungen följde med. Till exempel var han ganska väl informerad om uppgifter om handel med olika länder. Bilden att han inte skulle följa med kan jag inte instämma i. 

– Jag har även haft en viss beundran för kungens stora förmåga att hålla sig vaken. Det är inte så svårt att somna när någon föreläser i något ämne. 

Jasså. Har det hänt någon gång att du, men inte kungen, somnat under en föreläsning? 
– Ja, absolut. Jag hade ju inte riktigt uppmärksamheten riktad mot mig på samma sätt. Men en gång, under en föreläsning i Madrid, var ett TV-team där för att filma kungen. I stället filmade de mig, och jag satt och sov. En tidning skrev ”Bodström sover sig omkring i Europa”. Jag tyckte det var lite elakt, men det var ju inte mycket att göra åt.

Finns det ingen risk att socialdemokratiska regeringar under informationskonseljerna blir såpass befryndade med kungen att de därföröverger sitt partiprograms republikanska linje? Om du sitter och flyger med kungen: inte blir du mer republikan av det? 
– Nej, men det är klart att en statschef måste vi ju ha, och... 

Varför? 
– Jo, det måste man. Men makten kan vara fördelad väldigt olika mellan stats- och regeringschef. Förutsättningen är ju nu att det är regeringschefen i Sverige... Det finns ju många som just i dessa dagar menar att allt för stor makt ligger i händerna på regeringschefen. Vad gäller regeringens sammansättning är statsministern enväldig.

Lennart Bodström anser sammanfattningsvis att informationskonseljerna inte utgör något problem, inte heller monarkin: den är ju redan i praktiken avskaffad. Han säger också att han sett kungens mognadsprocess under åren som gått, och att det inte kan ha varit lätt att ha varit yngre än samtliga statsråd under de första konseljerna. 

I Mitt i stormen förekommer kungen två gånger: en gång när han försöker gjuta olja på politiska stridsvågor genom att bjuda på lunch, och en gång under ett statsbesök på Gotland, när Lennart Bodström åter får uppmärksamheten riktad mot sig: denna gång på grund av en polishund, Zorro, som biter honom kraftigt i benet.

Du nämner kungen vid ett par tillfällen i boken, och ingen gång är du särskilt kritisk.
– Nej, det hade jag heller ingen anledning att vara. Sen om han personligen vill vara kung, eller om han skulle önska att han fick leva som en godsherre någonstans... Det är en annan sak.

***

Vi övergår till att diskutera de rätt knappa reaktionerna kring Mitt i stormen. 

Boken kom tydligen ut alldeles i samband med 11 september-attackerna. Det är kanske därför den inte fick särskilt mycket uppmärksamhet?
– Ja, det kan ha inverkat, men den är ju ganska speciell: det fackliga [boken behandlar utförligt Lennart Bodströms tid som TCO-ordförande] är naturligtvis tråkigt för dem som inte är fackligt engagerade, och det här med ubåtarna...

Bodström antyder att alla kanske inte var så intresserade av ubåtsfrågan heller när boken kom ut.

I boken beskrivs Carl Bildt som en ”obehaglig plågoande”, låst vid föreställningen om ubåtar, ryska sådana, i Sverige – med eller utan bevis. Bilden kompletteras av att det i Bildts närvaro finns ränksmidare och intrigspelare, som SvD-reportern Lars Christiansson och moderaten och PR-mannen Odd Eiken.

Vad fick du för respons av Carl Bildt, som angrips ganska hårt i boken? AvLars Christiansson och Odd Eiken? 
– Ingen av dem har gjort någon kommentar. Och recensionerna var i allmänhet positiva; det mest negativa var ett genmäle från en sjöofficer som är med i boken.

– Det jag möjligen hade tänkt mig att få repliker på är de journalister som var med vid den omtalade journalistmiddagen. I boken ifrågasätter jag i högsta grad deras trovärdighet, och de har inte svarat något.

Middagen Bodström syftar på hölls i DN:s representationsvåning i januari 1985, tre år efter den mest intensiva ubåtsjakten i Hårsfjärden. Av de sex församlade journalisterna blev Bodström, enligt vad han skriver i sin bok, felciterad av alla utom Ekots Inger Arenander. Diskussionen gällde ubåtsintrång: Lennart var inte säker på ubåtarnas nationalitet, och sa detta. Enligt reportrarna var han även tveksam till om ubåtsintrång alls förekom, vilket skulle ha inneburit att han gick emot regeringens ståndpunkt. Häri låg konflikten: Bodström hävdade bestämt att han inte uttryckt något annat än det som var regeringens linje: det förekom främmande ubåtar i svenska vatten, men man kunde inte vara säker på varifrån de kom.

Skillnaden mot idag är slående: Leif Pagrotsky med flera torgför glatt sina avvikande meningar i EMU-frågan. Då var ärendet tillräckligt för att leda till misstroendomröstning i riksdagen mot Bodström. Han "vann" den visserligen - omröstningen var initierad av oppositionen, tillika minoriteten - men beskriver i sin bok hur han än idag känner obehag "för att inte säga avsmak" när han läser de gamla riksdagsprotokollen. Vid valet senare samma år blev han utbildnings- i stället för utrikesminister.

Lennart Bodström menar att han var utsatt för en politisk konspiration. Moderaterna i form av bland annat politikern och ”låtsasjournalisten” Lars Christiansson smidde ränker och försökte framkalla affärer – det hela döptes till Bodström-affären – för att vinna valet 1985. Journalisterna (ingen socialdemokratisk tidning var representerad, noterar Bodström i boken) vid middagen pratade sig enligt Bodström samman om vad de skulle publicera, och samstämmighet sånär som på Inger Arenanders Eko-referat uppnåddes. Arenanders version stämde överens med Bodströms: han sade att nationaliteten var tveksam, men att ubåtar helt visst förekom. Bodström noterar att Arenander är den enda idag fortfarande verksamma reportern, och uttrycker ingen större respekt för övrigas agerande.

Utifrån Christianssons artikel fick statsminister Palme några listiga frågor av moderaternas partiledare Ulf Adelsohn, frågor som förberetts av moderatfunktionären Odd Eiken – enligt Bodström fick Eiken uppgifterna, falska eller ej, av Christiansson innan de publicerades i SvD.

Odd Eiken nämns i boken vid namn, till skillnad från en del andra människor som liksom Eiken framställs mindre fördelaktigt. Exempelvis nämns en bankdirektör som var medlem av UD:s antagningsnämnd: denne, som alltså får vara anonym, skrev en debattartikel som gick stick i stäv med UD:s officiella uppfattning om diverse världsfrågor - exempelvis menade han att det chilenska folket hade hjälpt fram Pinochet - varpå han fick lämna sin post.

Hur rimmar det här med bankdirektören med att nämna en relativt obetydlig partifunktionär vid namn? Är det inte elakt, särskilt med tanke på Odd Eikens nuvarande mariga uppdrag att vara PR-man för det hårt granskade Skandia? Det gagnar knappast honom i hans nuvarande jobb att framstå som någon sorts ränksmidare och intrigspelare som verkar i kulisserna.
– Bankdirektören, en av Marcus Wallenbergs närmaste män, avled under arbetet med boken. Så sentimental är jag att jag därför utelämnade hans namn.

– Vad gäller Odd Eiken: jaha, så han är på Skandia nu, jag trodde han var på Timbro. Nåja, jag vet inte om de här försäkringsdirektörerna precis tillhör väljarunderlaget för min del...

Så du bryr dig inte om vad han tycker?
– Jo, men jag skriver ju om en PM han har författat, och det handlar om huruvida den är daterad före eller efter SvD-artiklarna. Christiansson hävdar att den är feldaterad, och Odd Eiken har inte kommenterat saken. Om nu inte mina uppgifter i boken stämmer, hade det väl varit skönt för Eiken att få påstå det. Därför nämns han vid namn.

Så det var inte av illvilja?
– Nej då, inte alls.

En annan motsättning mellan Bodström och SvD-reportern Christiansson var den senares irritation över att inte särbehandlas av UD: Christiansson menade, liksom DN:s Harald Hamrin, att de stora drakarna borde få tillgång till särskild underhandsinformation som inga andra tidningar får ta del av. Bodström å sin sida menade – och menar än – att alla journalister ska behandlas lika. Allt vad en myndighetsperson säger till medierna måste han kunna räkna med att bli citerad på. Journalistens enda lojalitet ska vara mot läsaren.

Har du i ljuset av resonemanget kring detta någon kommentar till en mer aktuell företeelse av liknande art, men där ingen borgerlig tidning är inblandad: Erik Fichtelius ”hemliga” dokumentär med Göran Persson?
– Jag tycker att allt vad en journalist får veta ska han också kunna skriva. Det innebär att den som lämnar uppgifter till en journalist måste räkna med att de kan vidarebefordras. Här är jag lite påverkad av två giganter inom journalistiken: Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten. Det skulle ha varit omöjligt för dessa att ta emot information men inte få föra den vidare. Det fanns under andra världskriget något som kallades Statens informationsstyrelse, som lämnade uppgifter till tidningarna mot tystnadslöfte. Jag tror aldrig att Tingsten skulle gå på ett sånt möte: att sitta och höra folk dra historier, på villkoret att de inte fick föras vidare.

Jag nämner den tystnadsförpliktelse som ett par försvarstjänstemän nyligen skrev under för att av en tvivelaktig journalist få uppgifter om massförstörelsevapen i Irak. Parallellen är dock inte klockren – här var det ju myndigheten som förband sig till tystnad – och jag, reportern, rör ihop det än mer genom att felaktigt upplysa Bodström, den före detta utrikesministern, om att det var UD-tjänstemän och inte försvarsditon som dabbade sig.

Men jag kommer på mitt misstag, och Bodström, diplomaten, slätar över genom att berätta om advokatsekretess, och genom att uttrycka sin respekt för hur vårdpersonal hanterar sekretess.

– Jag fick under UD-tiden någon sorts hjärtproblem och hamnade på Sabbatsbergs sjukhus. Många kände ju igen mig, och de hade alldeles säkert kunnat få betalt av Aftonbladet eller så genom att säga att utrikesministern ligger på intensiven. Men de lät bli.

Uppstod hjärtproblemen i samband med den så kallade Bodström-affären?
– Nej, inte alls, det kom av sig själv på något sätt.

Bodström fortsätter att tala om ubåtar. Jag tar upp ett spår från boken: hur han uppskattade att läsa Locke, empirismens fader, och hur han av vännen Sven Delblanc tillskrivits ”saklighetens karisma”. "Att vara oense med Bodström var som att vara oense med Kebnekajse", sa Delblanc apropå någon studentpolitisk kontrovers under deras gemensamma studietid i Uppsala.

Ändå hävdade Bodström under utrikesministertiden, trots avsaknad av påtagliga bevis, att han inte tvivlade på ubåtsintrång efter Gåsefjärdsgrundstötningen. Han beskylldes visserligen för tvivel, men vidhöll att det bara var nationaliteten han kunde betvivla.

Men hur rimmar denna vurm för fakticitet med att du sade dig tro på att främmande ubåtar verkligen fanns i våra vatten? Var det inte så att du egentligen tvivlade; det fanns ju inga bevis?
– Jamen, när militären kom och sa att de hade radarsignaler som visade att det var ubåtar... vad ska då en stackars regering göra, ska man säga ”kan det vara möjligt?” Så vi var tvungna att acceptera det.

– Men som det också står i min bok fick Försvarets radioanstalt (FRA) en ny chef, Pär Kettis, som 1988 skrev ett brev till försvarsdepartementet om att FRA i verkligheten aldrig uppfattat några sådana signaler, och man ska heller inte räkna med att det går att uppfatta.

– Det där är en ganska allvarlig historia, men det är ingen som bryr sig om det: att en myndighet, alltså FRA innan Kettis tillträdde, vilseleder utredningen och regeringen. Det är i och för sig möjligt att det [felaktigheterna] kommit till i försvarsstaben. Allt gick ju genom den.

– Om en civil myndighet skulle lämna osanna eller vilseledande uppgifter till regeringen hade det blivit ett helvetes liv. Men här låter tidningarna uppgifterna [om Kettis brev] bara passera.

– Det är klart att om jag hade vetat om det brevet hade jag ställt mig mycket mer tvivlande.

Men brevet skrevs alltså först tre år efter att Bodström lämnat utrikesministerposten.

I "Mitt i stormen" beskrivs Hårsfjärdenincidenten: en intensiv ubåtsjakt ett år efter grundstötningen i Blekinge, precis vid tiden för Lennart Bodströms tillträde på utrikesministerposten. Jakten lockade ett internationellt medieuppbåd, och det fanns tre bevis för främmande ubåtar: bandvagnsspår på botten, bottenavtryck av en ubåt med samma längd som en känd stor rysk ubåtsmodell, samt inte minst två värnpliktiga vittnen (som aldrig trätt fram). Bevisen var tillräckliga för att regeringen skulle skicka en protestnot till ryssarna, något som inte hänt sedan 50-talet då Tage Erlanders regering protesterade mot nedskjutningen av en DC3:a. Kettis brev om inga radarsignaler har inte direkt med de tre bevisen att göra. Frågan är då vad Bodström idag tror om Hårsfjärden.

Är dessa tre bevis tillräckliga för att du idag, med det du nu vet, ska tro på att det var ubåtar i Hårsfjärden?
– Nej, och det allvarliga är att sådana farkoster som dels är bandgående på botten och dels kan segla omkring på lämliga djup, det har man aldrig sett några i verkligheten.

Men ryssarna kanske håller dem hemliga?
– Ja, det är naturligtvis det militären påstår; att de har [sådan, hemligstämplad] kunskap. De sände ju dit en stackars pojke för att spionera på ryssarna. Han blev ju fasttagen, och det må jag säga att om vi hade fångat en ryss i våra militärbaser hade han inte blivit tillbakaskickad lika lätt; han hade nog blivit dömd för spioneri här i Sverige. Men ryssarna tyckte antagligen att det var så korkat gjort: han åkte dit med någon liten docka att stoppa dokumenten i...

Vad tror du att bandspåren i Hårsfjärden härstammar från då? Sverige har väl inga bandvagnar för undervattensbruk?
– Nej, men det finns ju de som menar att det inte är några bandspår utan spår av ankare som har släpat i botten.

Tror du det?
– Ja, jag vet inte vad jag ska tro. Men några bevis för sådana här bandfarkoster, det finns inte. Om militären hade sådana uppgifter skulle det ju vara en oerhörd triumf för dem att kunna visa. De svagaste tecken har ju utnyttjats till fullo.

Förutom bandspåren fanns vittnesuppgifter från värnpliktiga... 
– De har aldrig visats upp för journalister. Det hade kanske varit hälsosamt att visa upp dem för journalister, men deras namn har man hemlighållit så grundligt att man kan ifrågasätta om de existerat. Hela saken är sjuk, det är alldeles klart.

– Detta att myndigheter lämnar felaktiga uppgifter, det vill man ju inte gärna tro att något sådant kan existera.

Och avtrycket, det vars längd överensstämde med en annan rysk ubåt: är du lika skeptisk där? 
– Det är riktigt att det sagts att det varit avtryck. Men samtidigt har det ifrågasatts om det över huvud taget har varit några stora ubåtar inne i Hårsfjärden, eller om det bara var mindre ubåtar.

Till att börja med, förklarar Bodström, sades avtrycket vara gjort av en stor ubåt. Men den som från början sade detta, försvarsstabschefen Bror Stefenson, har senare, när det ifrågasatts hur en sådan stor pjäs komma ut ur Hårsfjärden med alla spärrar som satts upp, sagt att det kanske var en mindre ubåt. Därmed faller, menar Bodström, även ”beviset” om bottenavtryck.

– Då är man ju på glid.

Bodström nämner ett TV-program han såg dagen före min intervju med honom: om en kommande film om svensk ubåtsjakt, där militären ställer upp med rekvisita i form av helikoptrar. Han menar att intresse fortfarande tycks finnas för frågan.

– Man får ju säga att det lever. Har du hört talas om något som kallades för spökflygare?
Nej.
– Nej, det förstår jag. Det står inte heller i Svensk uppslagsbok eller Nationalencyklopedin. Det var på 30-talet. Då trodde man att det fanns flygplan som flög över Bodens fästning på nätterna, helst när det var dimma. Man hörde motorbuller och så vidare.

Det är svårt att inte se parallellen till dina dagars ubåtsjakt, menar du?
– Det är väldigt svårt. Och det här var ju före radarns tid, så planen skulle ha krockat direkt om de flugit där i fjälldalarna.

Men vad tror du motivet bakom sådana här enligt dig felaktiga föreställningar är? Varför tror bland andra Carl Bildt så fast på att ubåtskränkningarna ägt rum? Är de mindre noga med empirin? Har de läst Locke sämre än du? Du måste ha funderat mycket kring det här.
– Ja, Bildt har ju inte fullföljt några högskolestudier... De fick ju med jämna mellanrum några hundra miljoner till att förstärka ubåtsförsvaret.

Carl Bildt var inte anställd vid försvaret; han hade väl inget intresse av högre försvarsanslag?
– Det hade han väl. Han är övertygad om att Sovjetunionen förberedde en attack mot Sverige. Det är mycket möjligt att de hade räknat med möjligheten att komma i krig med Sverige, med tanke på hur vi uppträdde under andra och i någon mån även första värdskriget. Ryssarna måste ha uppfattat oss som en möjlig fientlig makt.

Har du då inte förståelse för Bildts försvarspatos?
– Jo, jag har förståelse för det, men man ska vara försiktig med uttalanden om vad en annan makt har gjort och vad den kan ha för avsikter.

– Han har ju gjort karriär på detta.

Det är karriäristiska motiv som ligger bakom Bildts hållning, alltså?
– Ingen tvekan: ja. Det är väl kombinerat med försvarspatos; det är ju en gammal svensk uppfattning att ryssarna hela tiden lurar på att gå till angrepp, det har det skrivits avhandlingar om.

Bodström övergår till att berätta om det brev som Bildt blev prickad av KU för att ha skrivit.

– Bildt skrev under sin tid som statsminister ett berömt brev till Jeltsin och påstod att Jeltsin inte hade fullständig information om vad hans krigsmakt höll på med.

Har du läst brevet?
– Nej, i alla fall inte i original. Men brevet är omtalat, och det är ingen tvekan om vad som stod i det. Bildt hade nog för sig att när de erkänt både Raoul Wallenberg- och Catalina-affärerna borde de kunna erkänna även att de varit här med ubåtar.

Själv tycker Bodström att det verkar osannolikt att ett så genomkontrollerat angivarsamhälle som Sovjetunionen, där man alltid måste undra vem som angav vem, skulle ha så dålig kontroll att en ubåt skulle kunna ge sig iväg till svenska vatten utan att ledningen kände till det.

Han går till en av sina många bokhyllor och hämtar den rapport som författades av den kommission Bildt ingick i. Han bläddrar fram det kapitel på blott en och en halv sida där kärnfrågan, ubåtarnas omtvistade nationalitet (sovjetisk, enligt rapporten), avhandlas.

– Det är klart att det hade förmodligen förbättrat Bildts uttalanden om han hade fått ägna sig åt lite krav på källor, säger Bodström efter att lite föraktfullt ha nämnt de lösa spekulationer den tunna rapporten i övrigt består av.

Det märks att Bodström inte gillar Bildt: I Mitt i stormen framställs Carl Bildt som en pojkaktigt militärintresserad fanatiker, som när han blivit statsminister tar chansen att ta med Storbritanniens premiärminister på ”simulerad ubåtsjakt” i en kustkorvett i Stockholms skärgård.

Är du säker på att det var fråga om simulerad ubåtsjakt, och inte bara en transport?
– Nej, jag tror att det var en simulerad ubåtsjakt.
Tror?
– Nej, men det vet jag väl att det var.
Såvitt jag vet är kustkorvettens släphydrofon olämplig för ubåtsjakt inomskärs [jag säger detta efter att ha kollat upp saken med Bildt. Själv är jag ingen kännare av släphydrofoner.].
– Det är tänkbart.
Men är du säker på att det var fråga om simulerad ubåtsjakt?
– Jag har väl tagit det ur några tidningsuppgifter.
Det är inte så att du läst [i tidningen] att John Major åkte kustkorvett med Carl Bildt och därur dragit slutsatsen att de lekte ubåtsjakt, utan du läste att det förekom simulerad ubåtsjakt?
– Javisst. Det var en solskensdag, och inte tar man ut Storbritanniens premiärminister om det är fråga om ett en riktig ubåtsjakt.
Nej, men jag menade att det kanske inte var fråga om ubåtsjakt, simulerad eller skarp, utan bara transport. Just det här med att Bildt lekte ubåtsjakt får honom ju att framstå som en liten äventyrslysten pojke, intresserad av att leka krig.
– Det har jag ingenting emot.
Men med tanke på att han framställs i såpass ofördelaktig dager: kan du verkligen lita på dagstidningar som källor för din bok, apropå vad du berättar att Svenska Dagbladet skriver om dig? Svenska Dagbladet kanske har varit felinformerade även i frågan om huruvida Bildt och Major lekte ubåtsjakt?
– En hel del i nyhetsrapporteringen måste man väl anta är riktigt, även om jag kastar misstankar mot Christiansson. Men det är ju många andra som menat att han inte skiljde på nyhetsrapportering och sina egna teorier.

***

Vi går över till mer dagsaktuella företeelser: splittringen i regeringen i samband med EMU-frågan. Det gjordes i samband med ubåtarna stor affär av Bodströms påstådda avvikelser från regeringens linje; något man kan ha i bakhuvudet i dagens diskussioner om det riktiga i EMU-skeptikernas uppträdande. Samma dag som mitt besök hos Bodström säger Sören Gyll, Svenskt näringslivs styrelseordförande, i Rapport att näringslivsminister Leif Pagrotsky bör ”hålla tyst” eller avgå.

Hade du, om du idag vore regeringsmedlem och EMU-skeptiker, sett regeringens enighet som viktigare än att torgföra din egen uppfattning?
Som bakgrund till sitt svar uppehåller sig Bodström ännu en stund kring ubåtstiden, och påpekar att försvarsministern då, Anders Thunborg, i efterhand har deklarerat sin skepsis – ändå höll han god min, eftersom regeringens linje var att lita till försvarets uppgifter.

Sedan går han över till dagspolitiken.

– Det är svårt att säga [om ministrarna Pagrotsky med flera bör avgå], men jag hör till dem som menar att regeringen är ett kollektiv: att regeringen ska hålla samman, och att det är statsministern som leder regeringen.

– Jag har svårt att tro att Olof Palme, Tage Erlander eller Per Albin Hansson, för att nu ta tre socialdemokratiska statsministrar, hade accepterat ledamöter som framfört en annan uppfattning än regeringens.

– Nu är det visserligen sagt att regeringen inte har någon uppfattning, men partiet har i alla fall uttalat sig i den här frågan.

***

Ett annat tillfälle Bodström beskriver att han fick utstå mycket kritik vid, särskilt från Bildt, var då han 1989 utnämndes till ambassadör i Norge. Kritiken bestod av dels personangrepp, dels protester mot att ambassadörsposterna fungerade som reträttplatser för avdankade politiker. I Mitt i stormen går Bodströms försvar ut på att han gjorde ett bra jobb i Norge: han hade sedan tidigare mycket kontakter där, och han väckte respekt och uträttade en hel del. Kritiken om ”reträttplatser” berör han inte, och han går inte in på att många UD-tjänstemän kan tänkas vara besvikna när de själva inte får bli ambassadörer.

Ligger det inget i den här kritiken, om man bortser från personangreppen och att du gjorde ett bra jobb?
– Nej, jag kan inte minnas att det var så många ambassadörsutnämningar som innebar att före detta politiker blev ambassadörer... Ola Ullsten blev ambassadör i Kanada. Han hade ju varit utrikes- och statsminister, och det är väl klart att han var kapabel att representera Sverige lika väl som någon UD-tjänsteman.

– Och jag tycker det är närmast befängt att den som har varit ordförande i en stor folkrörelse [TCO] i tolv år, som har varit utrikesminister i tre och ett halvt år och utbildningsminister lika länge inte skulle vara kapabel att företräda Sverige lika väl som en som praktiskt taget bara har teoretiska kunskaper om svenska samhället.

En UD-tjänsteman, menar du?
– Ja.

Du var alltså väl skickad att representera Sverige?
– Det tycker jag absolut att jag var. I synnerhet i Norge, eftersom jag kände en massa regeringsmedlemmar där och hade lätt att få kontakt.

Apropå reträttposter: landshövdingeämbetet anses ofta vara en reträttpost – håller du med om det?
– Ja ibland, men det kan väl vara bra att ha en möjlighet att låta en person som lämnar regeringen få en sådan post. Dessa personer har ju en kunskap om hur samhället fungerar, vilket säkert är till stor nytta för länet de blir landshövdingar i.

– Nu är ju landshövdingeposten lite degraderad, kan man säga: länsstyrelsen har ju blivit en Styrelse; förut var det landshövdingen själv som fattade beslut.

Så nu har han en mer representativ funktion, menar du? Som kungen?
– Ja, just det.

I Norge-kapitlet beskriver Bodström hur en norsk före detta politiker hjälpte till med bildandet av svensk-norska handelskammaren i Oslo. Norrmannen åtnjöt statusen av ”äldre statsman, och som sådan mycket respekterad.”

Har du någon önskan om att komma i åtnjutande av sådan status? 
– Nej... Efter att jag hade gått i pension gjorde jag ju utredningar av olika slag, om exempelvis studiestöd och grannländers television. Men idag njuter jag av pensionärslivet. Ibland kan jag visserligen ha dåligt samvete över att jag jämt har ledigt.

Carl Bildt har en egen hemsida där han skriver om aktualiteter. Han är naturligtvis mycket yngre än du, men är du sugen på en egen hemsida där du får trumpeta ut vad du tycker om saker och ting?
– Nej, men nu har vi äntligen börjat diskutera att skaffa en sån där apparat...

En dator?
– Nja, jag har ju en dator, alltså en PC eller vad det heter. Men jag skulle gärna vilja kunna slå upp Göteborgs-Postens ledarsida eller någonting sådant. Det blir att man läser DN och SvD, samt, kanske inte varje dag, Expressen och Aftonbladet. Men det är naturligtvis oerhört mycket bra saker som står i Sydsvenskan, Göteborgs-Posten och så vidare.

Vi diskuterar Internet en liten stund. Bodström tycker sig ha iakttagit att det ofta är krångligt med anslutning för dem i bekantskapskretsen som har internetuppkoppling, men han är klart intresserad av att skaffa bredband, och tror att sådant finns förberett i hans fastighet. Så långt som till att bygga sig en egen hemsida vill han dock inte gå – eller rättare sagt, han har inte reflekterat över saken.

Efter lite ytterligare diskussion kring Bodströms år som SFS-ordförande, kring utbildningspolitik av igår jämfört med den idag, och kring arbetsförmedlingens avmonopolisering, lämnar jag webb-adressen till Martins Nyheter.

Sedan går jag ut genom porten till Odenplan, ut till dagens lite småregniga Stockholm. Under dagen har Carl Bildt kommit ut med sin nya bok Uppdrag Europa, ett led i hans kampanj för ett ja i EMU-omröstningen och en sorts uppföljare till hans "Uppdrag fred". Det kanske inte pågår ett krig mellan Bildt och Bodström, men särskilt fredlig känns deras relation inte. Och jag kanske inte precis har hjälpt till med att begrava stridsyxan djupare. Det är väl svårt, förresten, att begrava en stridsyxa som får anses ligga någonstans på botten av Hårsfjärden.

Martin Lindgren

Content bottom ads